Igår kom paniken. Igår kom känslorna.
101 dagar kvar. 100 om ca en timme.
101 dagar med personen som är starkare
än stål. Snällare än Bamse. Personen som
får livet att gå ihop. Som får tiden att gå
snabbare. Som får mig att skratta och
gråta när hon gråter. Som får mig att förstå
att man ska leva i nuet. Personen som
alla håller av. Som får alla att må bra.
Som bryr sig om alla och håller sig själv
i bakgrunden.

Hon borde förstå vad hon betyder för alla.
Hon är värd mer än allt guld som finns.
Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta,
oavsett vart vi befinner oss, hur gamla
vi än är och kommer jag tänka på henne
med ett leende på läpparna.

Jag kommer sakna hennes drömmar, hennes
tankar, hennes sätt att vara sur på, hennes
ideér, hennes charm, hennes inpulsivhet,
hennes ass, hennes lukt när hon luktar godis
och hennes språk som liknar danska.

Jag har uppskattat tiden tillsammans och jag
har levt med tanken på att vi alltid kommer vara
här tillsammans. Men nu kommer verkligheten
ifatt och det känns bara tomt. Ingen kommer
någonsin att fylla det tomrummet hon lämnar
efter sig. Ingen kommer någonsin att få min
att känna mig så bra igen. Hon har stått där vid
min sida genom allt som hänt.

Du är otrolig!